Emilie

vilket bakslag. jag kan inte ens gå ordentligt. alla som känner mig väl säger att jag ska försöka vara positiv o det kunde ju varit värre och bla bla bla.. men jag orkar inte vara positiv! jag gruvar mig för att gå minsta lilla bit och det gör ont även när jag sitter still, men då är det iallafall kontrollerbart. har bara kunnat träna två gånger denna vecka. det skulle vara helt omöjligt att göra mina övningar nu. det går bara inte. när jag var på väg hem från bussen mötte jag en tjej som hade klätt på sig ordentligt, hade mp3 i öronen och gick med spänstiga steg ner mot Nydalasjön. Jag höll på att börja gråta bara av att se henne. jag vill också kunna ut och gå- sådär ordentligt.
alla som inte känner mig så bra är istället jättegulliga och tycker så synd om mig och det vill jag inte heller. jag blir galen och jag hatar att vara i vägen- i trappor, när man ska in i bussen eller inne på affären eller i när man går i en smal korridor. jag kan liksom inte gå fortare och jag vet inte vad som är värst- alla som stannar o tycker synd om mig o frågar vad det är i jämförelse med de som suckar och bufflar sig förbi.

jag vill inte att folk ska tycka synd om mig eller tycka att jag är i vägen men jag kan inte låtsas att det inte gör ont. både i själen och i knät. det gör ont.