Emilie

det här med vikt.
det går inte en dag utan att jag tänker på det.
och varje dag läser jag om folk som skriver att de gått ner i vikt, fantastiskt! men hur gör ni?
jag kan inte ens sitta i samma rum som anders när han äter något onyttigt så går jag upp i vikt.
jag vet, nu kommer mamma pappa o momma o alla andra vänner som läser min blogg skriva till mig att jag är fin som jag är och att jag inte behöver gå ner i vikt samt att jag inte borde skriva om sånt på bloggen. men vad gör det om man visar att man är precis lika sårbar och osäker som alla andra? jag vet ju att de bara är för att de bryr sig om mig som de säger så, det är ju jättesnällt, men jag tror inte på det och ni vet också att det inte är sant.
jag behöver gå ner i vikt. det behöver jag alltid. det har jag behövt sedan jag gick i 2an på gymnasiet och ibland så går jag ner jättemycket, vips tips- i början av förra sommaren var jag nere på 62 kilo, något jag verkligen kan acceptera. jag är inte en under 60 kg tjej, verkligen inte, det har jag aldrig varit. att pendla mellan 60-65 skulle inte vara så himla farligt.
men hur fan tar jag mig dit då? och denna skada, att vara skadad och inte kunna träna.. att inte ens kunna ut och motionera som annat folk, det tar livet av mig! anders undrar varför jag äter så lite ibland, ja men eftersom jag inte ens kan gå till affären för att det är för långt enligt sjukgymnasten, ja hur mycket kan man då äta innan jag äter mer än vad jag gör av med.. inte mycket kan jag säga!
jag vill kunna gå ner i vikt och stanna där. varför var jag inte skapt som en smal människa utan  anlag för att lägga på sig som till exempel min käre pojkvän?

megaångest. ja skriker inombords. vi ska iväg o grilla med gänget från skolan. massa gott.
men jag vill inget ha.